”Veronika bestämmer sig för att dö” är skriven av Paulo Coelho (1998) och handlar om 24-åriga Veronika. Veronika är ung, vacker och intelligent. Hon har en bra relation med sin familj och sina vänner, hon har ett fast jobb och bostad. Hon har heller aldrig haft svårt att skaffa pojkvänner.

 

Men Veronika är trots allt inte lycklig. Hon har ända sedan hon slutat skolan mått dåligt och känt sig uttråkad. Allt är vardag med samma rutiner varje dag. Veronika är trött på att leva upp till samhällets och omgivningens förväntningar. Hon har gjort av med all sin energi på att leva upp till den bild som hon skapat av sig själv.

 

När Veronika bestämmer sig för att dö så är det inget impulsmässigt, utan något hon planerat en längre tid. Hon har övervägt flera olika tillvägagångssätt men till hänsyn av föräldrarna som kommer få identifiera hennes kropp, så väljer hon att ta en överdos.

 

Men Veronika överlever överdosen och vaknar sedan upp på Villete, ett vårdhem i Sloveniens huvudstad. Där får hon veta att överdosen tagit så stor skada på Veronikas kropp, att hon bara har högst en vecka på sig att leva. Och det är när Veronikas dagar är räknade, som hon äntligen lär sig själv att börja leva.

 

Kommentar:

 

Jag har hört så mycket gott om Paulo Coelho och det här är den första bok som jag läser av honom. Jag tycker mycket om den här, språket är väldigt enkelt och lättläst, vilket enligt mig är viktigt för att en bok ska bli bra. Visserligen tycker jag om lite djupare språk också, men oftast föredrar jag böcker där språket bara flyter fram i enkla, okomplicerade, men fina meningar.

 

Jag läste den här boken till en skoluppgift. Jag läser till sjuksköterska och till en av uppgifterna där vi läste om psykiatri var att läsa en skönlitterär bok om psykisk ohälsa. Men enligt mig  kretsar egentligen inte bokens handling kring psykisk ohälsa, trots att vi får stifta bekantskap med depression, schizofreni, paniksyndrom och självmord. Jag tror istället att författaren vill förmedla budskapet att det egentligen inte finns några psykiska sjukdomar, eller åtminstone att det inte är speciellt många av de som får diagnoser som verkligen har en psykisk sjukdom. Utan författaren vill visa ett budskap om att när människor väljer att leva sitt liv annorlunda, utanför samhällets normer, så stämplas de som annorlunda. Därför måste de placeras i ett fack. Men detta är min tolkning av boken, och vad Coelho själv hade för tankar, vet jag inte. Men han har själv stämplats som psykiskt sjuk och varit på en sluten avdelning för psykiskt sjuka, och enligt honom själv endast för att han hade ett annorlunda sätt att leva.

 

Jag tycker att den här boken har ett annat viktigt budskap också. Den handlar om en person som lär sig att leva. Jag tror att det är många människor som tar livet förgivet. Alla har vi förhoppningsvis tusentals dagar kvar att leva, men lever vi dem egentligen? Är det inte fören vi fått våra dagar räknade, som vi påriktigt börjar ta vara på dem? Veronika lär inte bara sig själv att ta vara på sitt liv, utan hon påverkar även de andra på boendet. De blir inspirerade av kvinnan som får en sådan livslust och blir så lycklig och glad, trots att hon bara har några få dagar kvar.

 

Jag gillade den här boken och dess budskap. Och den har gjort mig mer sugen på att läsa Coelhos andra böcker också.